STILLE MIN SJEL
Stille, min sjel - vær stille,
som tjernet er stilt ved kveld.
Når solen lar stråler spille
og synker bak fjerne fjell.
Stille, min sjel - vær stille,
som natten, når den er tyst,
og hvil deg i drømmer milde,
som barnet ved moders bryst.
Stille, min sjel - vær stille,
vugg tankene tyst til ro.
Det kan ikke gå deg ille,
i kjærlighet, håp og tro.
Stille, min sjel - vær stille,
vær ydmyk som skogens tre;
når stormene raser ville,
da bøy deg og la det skje.
Stille, min sjel - vær stille,
la sorgen få ha sin gang.
Snart smiler du atter, lille,
lik barnet i moders fang.
Her vil jeg snakke litt om tankene som flyr i hodet. Mest for min egen del. For å sortere høyt.
Viser innlegg med etiketten Dikt. Vis alle innlegg
Viser innlegg med etiketten Dikt. Vis alle innlegg
søndag 23. august 2009
onsdag 16. april 2008
Dagens ord
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye
torsdag 10. april 2008
Dagens ord
Denne fikk jeg av ei god venninne på msn. Den sier vel det meste:
Ens vej gennem livet blir liflig at vandre
den dag man forstår i sin inderste sjæl:
Det er ikke nok, at man ærgrer de andre,
man skal også huske at glæde sig selv.
Ens vej gennem livet blir liflig at vandre
den dag man forstår i sin inderste sjæl:
Det er ikke nok, at man ærgrer de andre,
man skal også huske at glæde sig selv.
Abonner på:
Innlegg (Atom)